Bachs Mässa i h-moll – historia
Texten har skrivit av Ann Wirsén Meurling (en av körmeddlemmarna)
”Paris kan väl vara värt en mässa” lär den franske kungen Henri IV ha sagt, när han blev tvungen att avsäga sig sin protestantiska tro och konvertera till katolicismen för att rädda sitt liv.
För Bach gällde det inte just Paris, men han skrev ett antal kortare mässor till den latinska mässtexten, i vissa fall beställningsverk, bestående av enbart Kyrie- och Gloria-satsernal, han måste ju försörja sig och sin stora familj.
Bach skrev bara en enda fullständig latinsk (katolsk) mässa, men den blev den största som någonsin tonsatts!
Mässan i h-moll är ursprungligen inte skriven som ett sammanhängande verk, vilket kan märkas på stilen i de olika satserna. De första är skrivna runt 1720- och de senast skrivna tillkom åren före Bachs död. Vad man vet fick Bach aldrig höra sitt allra största verk, mässan uruppfördes inte i sin helhet förrän närmare hundra år efter sin tillkomst, 1835.
Till skillnad från de flesta andra mässor, som består av fem (sex) större satser, Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus-Benedictus och Agnus Dei, är h-mollmässan skriven mera i kantatform, i kortare avsnitt med sinsemellan relativt olika, texttolkande, karaktär.
Som nämnts är dock h-mollmässan inte ett enhetligt verk, utan innefattar delar ur Bachs produktion av både vokal- och orkestermusik under en tid av 25 år. Bach var en mästare på att återanvända sina egna kompositioner i olika sammanhang, både profana och kyrkliga.
Den äldsta satsen, Sanctus (änglasången) är sannolikt skriven till julen 1724.
Kyrie och Gloria-satserna utgör ett ”arbetsprov” till kurfursten Fredrik August i Dresden 1733, och den sist tillfogade Osanna-satsen (dubbelkör) dateras till 1748-49, dvs alldeles innan Bach dog.
Flera av satserna har tidigare haft annan tysk text, eller består av orkestersatser som kompletterats med solist- eller körpartier med till stilen passande textavsnitt ur mässan. Återanvändning är nödvändigt om man måste skriva nya kantater varenda söndag…
H-mollmässan har kallats ”Bachs testamente till eftervärlden”, ett av världens förnämsta körverk. Oavsett om man är protestant eller katolik, eller inte tror på nåt särskilt, ger Bachs kyrkomusik ett slags andlig, eller gudomlig, upplevelse som överträffar det mesta.
Bach hade säkert instämt i ärkebiskop Antjes valspråk: ”Gud är större”.